Studera även vår lilla teatertekniska begrepps- och ordlista.

Fenomen:

Albano
100-klubben
Buss 102
Directeurskrumeluren
Directeur Emeritusmedalj
Dirre-virre
Hotell Torni
Huset
Internat
Italien
KMP-broschen
Kofoten
Lönnkrogen I
Lönnkrogen II
Myrddin Emrys
Olutkellari
Skådisdocka
Skåp 107
Spexkällaren
Spexnålen
Spritlotteriet
Turnébandet
Turnébusstoaletten
Turnéparlören
Turnéteman
Vevgrammofonen

Albano
Spexet har haft många bygglokaler för dekoren och de tekniska finesserna. Ute i Albano har vi haft tre lokaler, varav Veterinärhögskolans urgamla hovslagarsmedja och sjukstallarna för hästar varit ett av de häftigaste. Här spökar nämligen några hästar som dog under behandling. På nätterna då ensamma spexare varit kvar och byggt har det hörts otaliga frustningar och hovstamp från tomma boxar. Inget ondsint spökande dock. Man har känt vågor av värme, tillgivenhet och sällskapssjuka de här gångerna. Inte helt fel när man är ensam kvar.

Buss 102
Den enda anledningen för Kårspexare att lära sig räkneordet ”satakaksi” på finska. Bussen med samma nummer som tar en från centrala Helsingfors ut till Otaniemi där den svenskspråkiga Studentkåren (och dess kårhus) vid Tekniska Högskolan i Helsingfors är belägen. En bra buss. En bra Studentkår. Ett bra land.

Directeurskrumeluren
Varje spex har sin Directeur eller sin Directries. Varje Directeursperson har sedan 1977 burit spexets speciella halssmycke i form av en narrkåpa i massiv mässing/koppar som tecken på sin upphöjdhet. Två dyrbara, fint broderade band har slitits ut under åren. Vi är nu inne på det tredje. På baksidan (och på kanterna) finns alla företrädarnas namn och årtal ingraverade. Den har hittills, oss veterligen, aldrig slarvats bort, stulits på skoj eller fått fötter över en natt. I studentsammanhang är detta mycket unikt.

Directeur Emeritusmedalj
Avlagda directeurer och directrieser har abstinens. Den vägde en del, den där mässingsmojängen man bar kring halsen i ett år. Ansvaret tyngde också en del under året som chef. För att kompensera och påminna om utförda storverk delas Emeritusmedaljen ut. Den gjuts i en legering, huvudsakligen bestående av bly med mindre inslag av tenn och antimon. Vikten blir därför hög, och minnena av tyngd och ansvar hålls levande. Den bärs om halsen i ett mörkrött sammetsband. Några år i början på 90-talet gick det inte att få tag på rätt bandfärg, varför tre Directeurer istället har band med en dragning åt violett.

Dirre-virre
Samlade Directeurspersoner – oavsett från vilket spex – smyger sig gärna undan på spexkalas för en liten ritual. Gamla och nya. Glas och en whiskyflaska. Sen sjunger man den rituella sången och sveper. Brödra- och systraskap, spex och spexgenerationer emellan. Mycket bra. En gång gick det lite galet. Då hade nr 66 och nr 43 varit i Danmark och på extrapris köpt en flaska fransk whisky (Det är sant – det finns!). Den smakade som tjeckisk, lågoktanig diesel, och en och annan av deltagarna var direkt efteråt tvungna att taktik-kräkas. Vi rör inte fransk whisky sedan dess. Gör inte det du heller.

Hotell Torni
I centrala Helsingfors finns ett historiskt palä i 13 våningar med många legender i väggarna. Hotell Torni har i spexsammanhang ett helt annat legendinnehåll än spionhistorierna från andra världskriget. Vi koncentrerar oss på de två översta våningarna – där takvåningsbaren finns – och damtoaletten!!!!!!

Damtoaletten måste vara Europas häftigaste. Ta lilla spiraltrappan ner till vänster om bardisken. Gå in i toabåset. Sätt dig ner. Se ut över hela Helsingfors genom två väggar som nästan bara består av glas från golv till tak. Legendariskt. Om du är kille och det står ett par storvuxna finskor vid handfatet när du ska ut – ducka och spring.

100-klubben
Kårspexets verkliga veteraner. Kika under rubriken "Hundraklubben" så får du läsa mer.

Huset
I närmare 10 år hyrde Kårspexet ett rivningshus på Holmiavägen 6 vid det blivande Lidingö Centrum. Det var just därför. Lidingö Kommun hade köpt upp huset för att efter en framtida rivning kunna bygga ett centrum där det stod. Dock bråkade grannarna i rätten och det tog lite tid innan allt var rivet. Däremellan kunde vi som arbetslokal hyra en gigantisk trevåningsvilla från 1912 med hel källare, garage och en festvåning högst upp.

Här har hänt mer än en hemsida räcker till att berätta om. Värst var förstås utflyttningsfesten när kåken skulle rivas en vecka senare. Alla bromsar var släppta mentalt. Polisen var där 6 gånger under natten för att förmå oss vara tystare. Sista gången Directionen var ute vid grinden och förhandlade med patrullen, slängde några gamla spexare ut en mangel från andra våningen (genom ett oöppnat fönster) för att ”kolla hur det lät när mangeln landade”.

Varför poliserna den gången lät sig övertalas att åka utan att ha kallat in Nationella Insatsstyrkan är fortfarande en gåta. Kårspexet tackar därför fortfarande Magnus ”Minus” Hjern för hans extrema förhandlingsförmåga och hans talang för att se nykter och klok ut inför representanter för ordningsmakten. Tack Minus!

Internat
Varje höst samlas styrkorna i spexet för att komma närmare varandra och lära sig vem som är vem. Det gör man bäst på ett internat där ingen kan smita hem över natten. Då förenas lätt gammal och ung över en flaska Kron och historier från förr. Riktigt bra blir det förstås om alla måste hålla ihop mot en yttre fiende. En gång valde QM att ikläda sig rollen som den yttersta yttre fienden.

Spexarna fraktades i buss till okänt mål. Med på bussen fanns tystlåtna män i långa överrockar och stela miner. Väl framme vid en för säsongen övergiven barnkoloni möttes man av taggtråd, långa överrockar och vattnig kålsoppa. Spex-Gulag skulle lära spexarna att sjunga stämsång med ett minimum av mothugg.

När som helst kunde ”Sirenen” gå på. Då var det uppställning gruppvis på gården. Den som inte var där i tid förlorade förmåner. Sirenen gick på i ett. Alltid var det någon som gick back. Spexarna levde på tunn kålsoppa och levde i skräck för de otroligt iskalla gestapotyperna i QM som hela tiden spände ögonen i dem. De förbannade plåtmuggarna läckte. Och den förbannade Sirenen. Den som gör fel, blir ju utan ostmacka till frukost. Eller ännu värre. Men man lärde sig sjunga Italien tillsammans, och alla som var med minns att de som kom levande ut från SpexGulag kom ut som jäkligt bra och sammansvetsade spexare.

Italien
Italien är ett land där Kårspexet ”Fursten” utspelade sig 1980. Detta land avhandlas också i det spexets A Capella, ”Du gamla stövel”, som sedan dess varit det sångnummer som varje Kårspexföreställning avslutas med. När hela ensemblen kommit in på scenen och tagit emot publikens ovationer sjungs fyrstämmigt den sista tredjedelen av det långa arrangemanget på ”Pilgrimskören” ur Wagners Tännhauser. På en 12 timmar lång turnébussresa ner till Lund 1987 lärde sig faktiskt hela spexet HELA arret. Då talar vi även om det knepiga mittpartiet med 8 tonartsbyten. Det höll terminen ut. Nästa höst var vi tillbaka på den sista, mer lättsjungna, tredjedelen. Från och med 2002 finns även en speciell omstartstext vid föreställningar i Mariefred, skriven av vår Mariefredsmecenat Hans Ahlstedt. Den handlar förstås mer om Mariefred än om Italien.

KMP-broschen
I Kårspexet vill man gärna undvika skarpa gränser mellan grupperna. Alla är ju delaktiga i spexets skapande och därför lika mycket värda. Därför avrådes från speciella kännetecken som berättar att man tillhör en viss grupp eller innehar en viss position. Ett av de få undantagen är de söta broscherna som KMP noga broderar åt sig själva under varje spex och placerar på sina arbetsoveraller. På så vis kan man lätt se hur många, och vilka, spex han eller hon varit med i.

Kofoten
Under de sista åren av 80-talet var kofoten en Directeurssymbol. Varje Directeur och Directries hade en kortare kofot i Directionsoverallens tumstocksficka. Mest nytta gjorde den när man skulle få kapsylen av en flaska öl. En gång användes en kofot dock för att hotfullt jaga två rånare bort från ett rånoffer intill bankomaten vid Handelsbanken å Östra Station. En av De Gamla Directeurernas kofot svetsades sedermera fast vid en kätting, fäst vid en berghällsdubb i Kårspexkällaren för att man alltid skulle kunna öppna pilsnerflaskor vid spontankalas därnere. Kofoten används dock inte längre som rituellt föremål inom Kårspexet.

Lönnkrogen I
Ett lönnrum på 3 kvm bak panelen å Husets festvåning. Här hamnade de sista tappra/dumdristiga på alla kalas därute. Kring ett litet bord och sittandes på ett par korta väggfasta bänkar under snedtaket hinkade eftersläntrarna mysko drinkar och övergivna vinflaskor. Det fanns grejer att läsa i ljuset från flackande stearinljus. Systembolagets Prislista från mitten av sextiotalet, där priserna var förstummande. Ibland vaknade eftersläntrarna inne i Lönnkrogen dagen efter. Mindre kul.

Lönnkrogen II
Bland osorterad bråte i Husets källare hittades 1987 ett fungerande ammoniakkondenskylskåp (Platen/Munthers metod) från mitten av förra seklet. Ett kylskåp utfört i ädelträ som mer såg ut som en gammal lyx-TV än något annat. När funktionen väl visat sig hålla måttet blev det manusgruppens kylskåp för drycker inför sommarens repliksskrivande i Spexrummet å Kårhuset. Efter sommaren förvandlades kylskåpet till en affärsdrivande enhet för att förse spexare med drycker till självkostnadspris. Lönnkrogens bästa kap var när Pripps sålde ut några tusen flaskor Tuborg Guld med feltryckta streckkoder till kunder bland Stockholms studentkårer. Någon hade dock felprogrammerat rabattpriset i Pripps datorsystem, så de 2 700 buteljer vi köpte, kostade oss endast 90 öre/st.

Mariefred
Sedan Kårspexet ”Samurajen” har Kårspexet avslutat den officiella säsongen med en utomhusföreställning i Mariefred. I några år spelades föreställningen i en tillfälligt uppbyggd teaterrigg ovanpå gamla brandstationens tak, med publiken sittande i den sluttande grässlänten upp emot församlingshemmet. Numera sätts föreställningen upp framför gamla brandstationen med publiken på Rådhustorget. Publiken som just för det här tillfället reser till Mariefred för ett sista avsked av årets ensemble brukar vara av det mer professionella slaget, och omstarterna blir därför sällan på de simplare ställena i manus. Kvalitet i Mariefred, liksom.

Myrddin Emrys
Så hette trollkarlen Merlin i sitt Waelsiska hemland. Inför Kårspexet ”Osquar eller en teknolog vid kung Arthurs hov” bildades 1976 ett frimurarliknande hemligt sällskap under namnet Myrddin Emrys. Syftet var att främja Kårspexets framtida överlevnad och kontinuitet. Vilka som är medlemmar och vad man gör, är fullkomligt okänt.

Olutkellari
Mitt i Södra Esplanaden i Helsingfors, ett stenkast från Svenska Teatern, finns en minimal tegelbyggnad med en diskret dörr. Den som öppnar dörren och skrider ned för den tegelsatta trappan hamnar bland de gamla tegelvalven i Ölkällaren – Olutkellari. Här kan man få sig en handpumpad Guinness från fat, som har så styvt skum att man förr lätt kunde lägga en 50-penniä-slant ovanpå utan att den sjönk. Vilket största mynt som i den nya Euro-ekonomin som klarar skummet kan vi i skrivande stund inte svara på.

Skådisdocka
Under många år virkade, stickade och sydde KMP små välliknande dockor föreställande varje karaktär i innevarande spex. Den donerades sedan till den skådespelare som innehaft respektive roll. Vid riktigt högtidliga spextillfällen kan gamla skådespelare ses stolta bära sin samling dockor på dräktens vänstra bröstsida.

Skåp 107
För några kårhusombyggnader sedan fanns en gymnastiksal i underjorden – Gasquammaren. I korridoren utanför spexets källarförråd fanns ett hundratal ”jympaskåp” som atletiska teknologer kunde hyra per termin för att ha sina ombyten. Skåp nr 107 var otaktiskt beläget direkt utanför spexkällarens dörr – och råkade därför ut för många spratt då spontana efterfester tog vid där nere när en turné tagit slut. Så starka blev ritualerna kring skåp 107 att Kårspexet därför 1990 var tvungna att abonnera på skåpet för att inte oskyldiga teknologer skulle drabbas av tokerierna.

Spexkällaren
Vid kårhusets uppförande 1928-30 skapades ett litet utrymme à 1,5 x 2 meter som kökets sylt- och marmeladförråd i källaren. Denna skrubb gavs sedermera till Kårspexet som förrådslokal. I bakkant av skrubben fanns en lättbetongvägg som av nyfikna spexare plockades ned. Bakom fanns ett kryputrymme på sisådär 50 kvm – dock mestadels bestående av två stora berghällar som nästan nådde till taket. Med hjälp av ingenjörskonst, gruvdrift och stora mängder snigeldynamit kunde dock berghällarna bäras ut i små portioner genom åren och ett ordentligt betonggolv till slut gjutas på den vunna ytan. Här nere har ölen förvarats och många spontana fester avhållits.

Spexnålen
Alla spexare som genomgått sin första premièreföreställning får sin spexnål med den ”gyllene narrkåpan” som tecken på att de hör ihop med resten av skocken. Man får en nål – en gång.

Någon gång nu och då händer det sig att directeuren/directriesen får ett brev där avsändaren skamset hävdar att nålen förkommit, stulits eller på annat sätt gått upp i rök. Då får ynklingen besked om datum och tid för den nästkommande spexfest när ärendet skall föredragas. Intill dess gäller det att fila på argumenten. En bra dragning kan ge en ny nål. Annars…

Spritlotteriet
På Spexfester säljs lotter. Beroende på försäljningens omfattning dras ett antal lotter, och vinnarna får fritt i baren resten av festen samt ett tydligt märke med spritpenna i pannan så att personalen ser vem som är vem. På en Sundsvallsturné blev QM lite spaka. Två av spexets värsta spritlampor drog vinstlotter samtidigt. En av dem var dessutom förslagen och hävdade att QM:s devis ”Baren är alltid öppen” gjorde att fribiljetten i baren gällde tills han själv påbörjat sin dygnsvila. ”Festen måste väl ändå anses pågå tills man gått och lagt sig?” Efter ett tveksamt jakande besked höll den djäfvulen sig vaken i 37 timmar och förorsakade QM ett visst ekonomiskt avbräck. Reglerna för spritlotteriet har sedan dess justerats.

Turnébandet
I turnébussen måste man spela turnébandet. Det är en samling illa låtande alster på en LP från en talangjakt i det tack och lov svunna sjuttiotalet. Legendariskt illa, låter det. Kalkonstatus med marginal. Efter ett par turnéresor börjar spexarna kunna texterna (och felsjungningarna) och sjunger glatt med. Varje gång bussen passerar Södertälje spelas ett speciellt avsnitt: Södertäljevisan – under ledning (från kassetten) av vår gamle skådis Ambe.

Ibland vaknar gamla spexare kallsvettiga i sina sängar för att de drömt om turnébandet.

Turnébusstoaletten
På långa bussresor är det lätt hänt att man blir kissnödig. Många kisspauser gör att bussresan förlängs med många timmar sammanlagt. Inte bra. I spexet Augustus började QM experimentera med ”innovativa lösningar” för att korta restiden samtidigt som ölförsäljningen på bussen kunde bibehållas.

En träställning i vanlig toastolshöjd försågs med sedvanlig toa-ring och en gigantisk bensintratt från OK-Gärdet. Tratten och yttervärlden förbands med en trädgårdsslang ut genom bakersta dörren på den förhyrda dragspelsbussen från SL. Allt omgjordades med ett draperi (f d sänghimmel som blivit över sedan spexet Munken –84). Första versionen hade sina brister. Efter återkomsten från en februariturné fick vår busschaufför knacka bort 30 kilo frusen urin från plåten på bussens bakflygel vid ankomsten till SL-garaget. Så diskret han nu kunde.

Nästa version hade ett förlängt avlopp gjort av skarvade VP-rör som slutade bakom bussen. En och annan bakomvarande bil fick väl slå på vindrutetorkarna, men fadäsen med den gula isbarken upprepades inte.

Turnéparlören
På turné i främmande land eller i avlägsna landsändar kan man behöva en parlör för att klara sig igenom det vardagliga på främmande språk. Turnéchefen ger därför ut en parlör i förekommande fall. Praktiska fraser som hittills förekommit är t ex: ”Är det elektricitet som luktar?” ”Ursäkta mig, vad visar en korrekt seismograf?” ”Går den här hissen upp eller ned? – förresten det kvittar” samt ”Fort, fort jävla apa”.

Turné-teman
Spexets olika grupper brukar ibland göra något speciellt under en turné. Klä ut sig till prostituerade, lederhosen-bajrare, östtyska tyngdlyfterskor, senila gubbar – eller någon annan lätt igenkännbar folkspillra – och försöka hålla temat turnén ut. En minnesvärd episod kommer från sejouren till Finland 1991 när manusgruppen var utklädda till beskedliga frikyrkopastorer med svarta skjortor och vit prästkrage. På båtresan till Helsingfors rusade mängder av flickor fram för att ”omvända” de teologistuderande unga stiliga männen vid Prästernas Teologiska Högskolan (PTH) från det självvalda celibatet och det stillsamma levernet. ”Pastorerna” var nog inte så svårövertalade, egentligen.

Vevgrammofonen
IT är överskattat. Vid tillfällen när el saknats eller när stämningen så krävt, har många gånger Dik’törn – vår Arkivarie – plockat fram sin vevgrammofon och de urgamla stenkakorna. Vevgrammofonen är arvegods från fadern, som i förra seklets början medförde vevgrammofonen till stranden, blottade sin torso för inkommande UV-strålning – och lade en populär stenkaka på disken för att visa de solande damerna vem som var vem.

I senare tid har flera generationer spexare dansat otaliga tryckare till den välljudande vevgrammofonen, även om en och annan platta varit något skrapig. I rätt stämning och i rätt belysning har romantik lätt uppstått. Ibland evig kärlek som varar än idag. Ett analogt tack till vevgrammofonen från oss som fått kramas till ditt välljud.